mittpunkten

Hej!
Kollade precis igenom aftonbladets hemsida och fastnade för den här artikeln, som handlar om tioåriga liv som blev utsatt för mobbing och bestämde sig för att samla ihop pengar så att friends skulle komma till skolan och föreläsa.
Jag fylls av förundran när jag läser artikeln, jag finner inga ord mer än att jag tycker att hon är otroligt cool!
Den envisa hon måste ha att orka samla iop så mycket pengar för en så viktig sak är avundsvärd, bara tio år gammal och redan en förebild! vad hon måste vuxit som människa av att göra det här också.

När jag läser den här artikeln börja jag också att tänka på min egen skolgång, 3 - 5 var nog de hittills tuffaste och gråaste åren i mitt liv. jag hade inte många kompisar och hamnade ofta i bråk, tillslut orkade jag inte längre låtsas att jag tillhörde ett kompisgäng och en gemenskap att jag istället började dra mig undan och flydde in i böckernas värld varje rast. jag hatade skolan i tredje klass, lektionerna var tråkiga och ointressanta, rasterna var ännu tråkigare. i femte klass bestämde jag mig för att byta skola till kristofferskolan.

det var det bästa jag kunde göra vid det tillfället, jag visse inte vad jag skulle göra mer.¨våren i femman meddelade kristofferskolan att de hade en ledig plats till mig. Jag blev såklart skitglad. men sen då? sen levde jag såklart lycklig i alla mina dagar! eller? 
på senare tid har jag börjat fundera, var det vekligen det bästa jag kunde göra eller är det det som kallas för "att fly problemen" jag vet inte och jag vet inte om jag vill veta heller. då var jag stolt över mig själv som vågade ta steget att bryta mig loss men jag et inte om jag blev någon starkare människa av det. jag tror faktiskt inte det. 

Jag är jätteglad att bytte skola eftersom jag annars inte skulle träffat maja, annika, freyja och alla andra underbara! på kristofferskolan fick jag lära mig att både tjejer och killar faktisk kan vara kompisar och umgås tillsammans och ha kul! såklart blev inte allt toppen när jag bytte, såär iaefterhand undrar jag om jag gjorded rätt. men jag ångrar inget, vet inte vem jag skulle vara utan alla mina nya kompisar jag fick. men än idag känner jag att jag kan ha svårt att ta kontakt med mina gamla klasskompisar om jag ser de när jag är i affären eller så. jag vet inte hur jag ska göra och blir nervös. "om hon säger så, vad ska jag säga då" kan jag tillexempel tänka. jag har svårt att lita på mig själv.

Jag hade/har svårt att ta till mig att folk faktiskt ville vara snälla mot mig och blev misstänksam och kanske rentav lite otrevlig när folk bara ville mig väl. jag antar att det var ett undermedvetet sätt att försvara mig. som om jag bara väntade på att folk plötsligt skulle gå till anfall och säga" är du verkligen så dum att du trodde att vi ville var dina kompisar?"
Efter att jag hade pratat med någon kunde jag känna att något var fel, jag kände att jag hade varit otrevlig omedvetet.

Jag började hitta mig själv i början av nian, plötsligt kände jag något slags lugn inom mig, jag har fortfarande mycket kvar av mig själv att lära känna men jag känner att jag är på god väg.

så jag har nog inte blivit mycket starkare som människa av att byta skola, däremot fick jag känna hur det känns att ha kompisar och det var det som räknade då.

Jag funderar på hur det hadee varit om jag skulle vara kvar på min gamla skola, skulle jag ha funit mig själv i såfall? hurdan skulle jag vara då? självsäker?
knappast, jag är inte säker på att jag skulle ha varit där jag är i dag i såfall. jag tror att mitt liv skulle ha varit fullt av besvikelser då. kanske skulle jag ha förlorat de få kompisar jag väl hade, det jag kände mot den skolan när jag lutat är faktiskt inget annat än hat. jag vet att det är ett starkt ord men det är den bittra sanningen. jag vågar inte tänka på hur jag skulle vara om jag skulle gå kvar. kanske skulle jag ha börjat skolka? Jag vet inte.

Sutändan avmin fundering leder ändå till mina lärare, hur oproffsliga många av de var. de visste helt enkelt inte vad man skulle göra av mobbing och utfrysning. flera gånger påbörjades diskusionsgruper med oss elever, vi skulle säga vad vi tyckte om olika saker, tillexempel att bli sist vald i grupper till gympan. var det bra eller dåligt att två av de populära eleverna skulle välja lag i gympan? var det bra eler dåligt att de mindre populära blev valda sist? vad fan är grejen med dessa små grupper? att alla ska få säga något? aha, men när alla gjort det då? vad gör man då? ja, då ska eleverna vara så smart och duktiga att de reder ut resten själva och börjar leka tillsammas igen, herregud vi var ju faktisk tio år, lite mogna är vi väl ändå?
ska jag vara ärlig så vet jag inte ens om vuxna sskulle klara av att prata med varandra på det viset.

Om jag får säga min mening så tycker jag att det tramset med samtalsgupper förstöde mer än vad de hjälpte, tillslut visste jag inte vad jag ville, men jag ville definitivt inte vara med de andra barnen på rasterna. 

det sorgliga är att jag tror att i nästan alla klasser så förigår någon form av mobbing/utfrysning. jag tror inte man kan komma ifrån gruppering men jag tycker det är viktigt att ingen ska behöva känna sig ensam i skolan.

i mit fall tror jag lärarna var för lata för att orka ta tag i problemen. de gjorde inte vad de kunde, de gjorde ad de "behövde" göra för att se duktiga och engagerade ut.
jag tycker att de borde sett till att leta vart problemen började ta fart, i vilken årskurs. och kanske jobba därefter isället för att försöka släta över problemen och försöka börja om på nytt. sen tror jag att olika klasser behöver få hjälp på olika sätt. men mer vetenskap och engagerade lärare behövs iallafall.

oj,nu blev det ett vldigt långt inlägg, jag tror inte att det är särkillt välformulerat ehller, brukar bli så när jag skriver om något privat, aja pallar inte fixa det nu, klockan är jättemycket o ch jag ska sova!

Tillslt vill jag bara säga tack till alla mina vänner! utan er vet jag inte vad jag skulle vara idag! jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över att ha er och jag hoppas att ni vet vilka ni är!


Gonatt Kram/ Agnes